Intervju med Pelle Ossler

Jag var nio år gammal när jag såg Pelle Ossler live för första gången. Då stod han på scen med Wilmer X och lite visste jag då hur han skulle påverka mig flera år senare. Med briljans står han bredvid Thåström som hans högra hand, skapar konst med Sällskapet och med solotitlar som Ett brus och Stas går det inte att förneka att Ossler är och förblir en stor inspiration för mig.

Med senaste låtarna talande för en kommande skiva i samma höga klass tog jag tillfället i akt att intervjua Ossler och på kort tid lyckades vi gå igenom flera aspekter av vad det innebär att vara en konstnärlig musiker.

– Glenn Andersson
chefredaktör

”Jag undrar med jämna mellanrum vad jag håller på med.”

Pelle Ossler har en lång musikkarriär bakom sig men blickar framåt. Aktuell med två nya låtar – Keltiska Havet och Jesus Absolut – har han målet inställt på att släppa en ny skiva. Men vägen dit är inte alltid så lätt.

Du är aktuell med singlarna Keltiska Havet och Jesus absolut och släppte nyligen en limiterad vinylsingel som ett sätt att få hjälp att slutföra den kommande skivan. Vad kan du berätta om dessa låtar samt den nya skivan?
– Den nya plattan berättar jag helst om när den väl är klar. Keltiska Havet är inspirerad av ön Ouessant utanför Brest dit jag flydde en gång för att få andrum när jag trasslat till det för mig. Jesus Absolut är väl om syndernas förlåtelse… om man tror på det, Högst tveksamt… men verkligen nåt man längtar efter.

Soundmässigt så tycker jag att singlarna visar en naturlig fortsättning på det du skapade med senaste skivan Evig himmelsk fullkomning – känner du att soundet hittade sig själv när du skrev låtar till kommande skivan eller var det något du medvetet eftersträvade?
– Ambitionen är snarare att nya plattan ska skilja sig från föregående, åtminstone soundmässigt. Evig Himmelsk är inspelad live i Teater Galeasens scenrum och den nya är en total studioproduktion där vi inte spelat samtidigt nånstans. Men det är klart att oavsett hur och var så går jag ju igång på vissa ljudlandskap, det kommer jag inte ifrån.

Som dina tidigare alster avslöjat experimenterar du gärna med låtarnas ljudbild och är inte rädd för att låta musiken vara en stor del av låtens berättelse – skriver du ofta text utifrån en känsla du får av det musikaliska eller är det musiken som får anpassa sig till att tonsätta de historier du vill berätta?
– Både och… jag vill göra musik som små inre filmer eller noveller och då är det ena beroende av det andra. Vissa låtar på kommande plattan har vi skruvat ljudbilden flera gånger för att hitta rätt värld och jag har gjort detsamma med texterna. Det är ganska fascinerande hur bara ett ord eller en halv mening kan placera hela scenariot i ett annat rum. Nån låt, en, vad jag minns stämde text, musik och sound direkt… mitt liv hade varit lättare om det kunde hända oftare.

Sommardröm i grått fick på ett vemodigt men älskvärt sätt avsluta Evig himmelsk fullkomning och med sina 10:23 minuter gav du den låten precis det utrymme den behövde – när du skriver och spelar in, hur avgör du när en låt är så färdig den kan bli?
– Det där är helt känslobaserat. En låt är egentligen klar när jag känner att den ger mig den bild jag är ute efter. Sen kan det vara så att ljudet är kass eller att till exempel sången är fördjävla falsk, då får vi jobba vidare utan att förlora grundvibben. En låt är också klar när jag inte orkar hålla på med den längre. Har ju gett ut en del låtar som jag senare insett var halvfärdiga. I just Sommardröm behövdes mycket tid för att bygga upp känslan av ökande inre tryck av sorg och saknad.

Du fotograferar väldigt mycket och låter gärna dina foton agera i symbios med din musik – hur går dina tankar när du väljer omslag till dina skivor?
– Jag plåtade mycket under några år och hade ett antal utställningar. Det var spännande och många sa att bilderna såg ut som min musik låter, inte så konstigt tänkte jag… det är ju samma person som gör dem och ett uttryck för samma syn. På senare år har jag börjat måla i stället, nåt jag alltid velat göra men inte ansett mig bra nog. Nu är ju målandet för mig mer krävande och tar mycket tid så sen jag började jobba med plattan har jag inte rört en pensel, ska ta upp det igen så fort jag skickat iväg allt på pressning. På mina tidiga skivor fick jag råd om att ha bilder av mig själv på omslagen men en bild på mitt ansikte inte säger ett skit om innehållet, då väljer jag hellre en representativ bild, och om nu mina bilder låter som min musik är det de som funkar bäst.

Evig himmelsk fullkomning blev väldigt väl mottagen av kritiker såväl som fans – vad känner du har varit den största personliga utmaningen för dig som konstnärlig musiker att följa upp detta hyllade verk?
– Den största utmaningen var att börja jobba på ny musik och ny platta. Jag blev av med mitt skivkontrakt efter Evig Himmelsk, det blir man ju när det säljer dåligt, inget konstigt med det. Jag undrar med jämna mellanrum med vad jag håller på med och varför, om det finns nån kvalité eller nåt värde i det man gör. Har ju hållit på större delen av mitt liv med det här men hamnar jämt tillbaks på ruta ett känns det som. Det är svårt att motivera sig – och det gäller nog vad helst man sysslar med- om man inte känner uppbackning nånstans ifrån. Nu visade det sig att det faktiskt var några som fortfarande var med på tåget, det är dem jag jobbar tillsammans med nu och som hällt nytt bränsle i min läckande tank.

Känner du att musiken du skapar ger dig något i gengäld när det gäller ro och harmoni i livet?
– Nej det kan jag inte påstå, snarare tvärtom. Tror att det är ett verktyg för att visa vem jag är eller vem jag tror att jag är… kanske. Ganska självupptaget. Men nån gång är det nån som nämner nån låt av mig som betytt nåt och förklarar för mig vad de läser in, det är väldigt spännande och i såna stunder kan jag tycka att det har ett genuint värde.